de Thorey - en familjehistoria i fyra led
Minnesvärda begravningar
  • Lord Newborough


  • Polen
  • Lästips
  • Stalins order om avrättning av polska officerare.
  • "Lögnen om Katyn" av Elzbieta Jasinska Brunnberg.
  • Maria Pamer 1919-2007. av Annika Beijbom.
  • "Jag minns dagen när Stalin dog..." av Andrzej Olkiewicz. - PDF, öppnas i nytt fönster.

  • "Min lyckliga lott att få avrätta ryska tsarfamiljen"

    ur Aftonbladet 12/7 1998.


    - Vad? Skall man inte föra oss någonstans?
       Den abdikerade tsaren Nikolaj II flämtar till då han får höra arkebuseringsordern från verkställande kommittén inom Uralsovjeten.
       Några sekunder senare har en kula ur en Mauserpistol släckt hans liv. Inom mindre än en minut är hela hans familj utplånad och med dem fyra av deras trotjänare.
       Det är natten till 17 juli 1918 i ingenjören Ipatievs hus i Jekaterinburg. Kvinnorna runt Rysslands siste kejsare kastar sig gråtande om halsen på varandra innan de sex-sju bolsjevikerna skjuter med sina pistoler mot de sammanlagt elva personerna.
       Familjemedlemmarna sjunker ihop på golvet, döda eller döende.
       Tronarvingen, den blödarsjuke och knappt 14-årige Alexej, sitter i en stol. Han faller, efter modern Alexandra, för den tredje kulan ur den tyska pistolen. De som inte dör omedelbart avrättas med ett nytt skott genom huvudet.
       Ungefär så beskriver Pjotr Jermakov, anföraren av den patrull som bara några timmar tidigare hade beordrats att mörda tsarfamiljen, denna olycksaliga natt för exakt 80 år sedan. Han säger att han personligen sköt tsaren, tsaritsan och den unge tronföljaren. Han var nämligen den ende som hade pistol med magasin.
      
    Flyttades till Jekaterinburg
       Det framgår av Jermakovs anteckningar att han var mycket stolt för sin insats. Det finns visserligen andra berättelser från dem som var med. Men de sammanfaller väl i detaljerna, även om författarna haft en viss fäbless att rikta fokus mot sin egen roll i den kanske mest mytomspunna arkebuseringen detta århundrade.
       På fredag begravs i S:t Petersburg kvarlevorna av Nikolaj II, hans hustru, tre av döttrarna och de fyra personer som under deras sista år utgjorde tsarfamiljens personal. Skeletten, brända och nedgrävda på hemlig plats utanför Jekaterinburg, påträffades 1978 av en amatörhistoriker som dock hemlighöll fyndet till år 1991.
       I augusti 1917, fyra månader efter den påtvingade abdikationen, förvisade den provisoriska regeringen tsarfamiljen från deras sommarslott Tsarskoje selo utanför Petrograd - det förryskade namnet på S:t Petersburg - till staden Tobolsk öster om Ural. Efter den ansträngande resan väntade ett isolerat och långtråkigt men alls inte obekvämt liv i den västsibiriska staden.
       I april 1918 fick Nikolaj, 50, hans hustru, 46, och den näst yngsta dottern Maria, 19, besked om att de skulle föras till Jekaterinburg. De andra döttrarna skulle stanna kvar för att sköta den sjuke Alexej.
      
    ”Borde ha skjutits direkt”
       Deras eskortchef, Tjekakommissarien Vasilij Jakovlev, var orolig eftersom det ryktades om att den tyskfödda tsaritsans fortsatta väl och ve var en faktor i det redan förödmjukande fredsavtal som bolsjevikregeringen tvingats sluta med Tyskland. Och i Ural var stämningarna mot tsarfamiljen hårdare än någon annanstans i det ryska riket.
       - Om vi för dem till Jekaterinburg tvivlar jag på att vi någonsin kan ta dem därifrån. Jag varnar er en sista gång och avsvär mig varje moraliskt ansvar, skrev Jakovlev i ett telegram till Jakov Sverdlov som var ordförande i den statliga exekutiva kommittén och i praktiken statschef.
       Den 30 april anlände kejsarparet till industristaden i Ural. Först var tanken att tsarfamiljen skulle fängslas. Men Uralsovjeten, regionens styrande råd, fann det säkrare att spärra in dem i Ipatievs hus runt vilket det byggdes ett högt staket.
       - Egentligen, påpekade senare Uralsovjetens ordförande Alexander Beloborodov, ansåg vi att Nikolaj borde ha arkebuserats redan på vägen hit.
       Snart förenades hela tsarfamiljen i ingenjör Ipatievs hus.
      
    ”Min lyckliga lott att skjuta”
       Bolsjevikerna i Ural såg tsaren som en fara. Utländska diplomater och representanter för Röda korset hade börjat dyka upp i Jekaterinburg, enligt de lokala ledarna för att söka kontakt med Nikolaj II. Samtidigt trängde vitgardisterna allt närmare staden och ett fritagningsförsök hotade. Till slut gav Moskva efter för påtryckningarna från Jekaterinburg.
       Jermakov:
       - Verkställande kommittén kallade på mig och sade att det föll på min lyckliga lott att arkebusera och begrava tsaren så att ingen kunde hitta hans lik. De sade att alla skulle dödas och jag tog ingen diskussion om den saken.
      
    Tsarens sista ord
       Klockan 20 den 16 juli 1918 hade kommittén satt sitt beslut på pränt. Jermakov hade då redan förberett sig noga, skaffat fram en lastbil, samlat ihop några pålitliga kamrater och också fått fram svavelsyra och fotogen som skulle användas för likens bortskaffande. Två timmar senare uppsökte han Ipatievs hus.
       Vid 23-tiden föreslog huskommendanten Jakov Jurovskij familjen Romanov att samlas på första våningen under förevändning att den skulle föras till ”centrum” och att fara hotade. Sällskapet gick ned och satte sig på framställda stolar.
       - På flanken satt Nikolaj, sedan Alexej, Alexandra, äldsta dottern Tatiana, vidare doktor Botkin, kammarjungfrun och alla de andra, mindes Jermakov. Därefter gick jag till lastbilsföraren som började rusa motorn för att framkalla avgasknallar ”för att tysta ned skotten”.
       - Alla var lite spända. De utväxlade några fraser. Vi hade redan gjort upp om vilka som skulle skjuta vilka. På kommendantens begäran reste alla sig utom Alexej. Jag började läsa upp kommitténs beslut. Då avbröt Nikolaj mig och sade förvånat:
       ”Vad? Skall man inte föra oss någonstans?”
       Den siste tsarens sista ord.
      
    Thomas Hamberg/TT